Jag känner mig så redo att åka in till förlossningen nu... Fast det verkar bara vara jag. I magen är det alldeles lugnt...
Det är inte det att det egentligen är så himla jobbigt och tungt, för så stor är jag ju inte. Nä, det är nog mest att jag längtar så. Jag längtar så otroligt mycket efter att få hålla henne (eller honom) i mina händer!!! Herregud, jag har ju längtat efter bebis i ett par år nu så det är klart att nu när det är verklighet om kanske bara 2 veckor så känns det nästan olidligt! Jag försöker intala mig att jag säkert går över tiden, men samtidigt hoppas jag av hela mitt hjärta att det sätter igång tidigare! Det är så mycket som har varit annorlunda den här gången...kanske kan det fortsätta så och bryta mönstret?! Hoppet är det enda som inte överger människan...så sant.
Nu ska jag ta en tur ut i solen och se vad Thomas gör.
Kram
E.
2 kommentarer:
Ja, du sötis... du är ju iallafall nära bebis nu. Jag börjar klura på om jag orkar med en nr 2... de är ju så söta ändå. Kram från mig i Uppsala, Anne
Klart du orkar med en till! Nu är man ju luttrad och fixar väl en bebis hur lätt som helst...eller?! ;)
Kram
E.
Skicka en kommentar